D o o o o w n

"Baby, jag kan se hur du gråter fast dina ögon är torra. Jag ber till gud och tackar han för att han gör så du orkar.." lät det från min mobilen.
Jag sträckte mig mot sängen där den låg och fick tag i den. Jag kollade snabbt på displayen och såg att det var Jonny som ringde.
- Hej, de är Lara! sa jag glatt.
- Hej, de är Jonny. Kan du komma till sjukhuset? sa Jonny med gråten i rösten.
- Vad har hänt?! sa jag och kände paniken inom mig strömma runt i min kropp. Varenda cell hade panik och var på hel spänn.
- Simon.. Han kommer lämna oss snart säger doktorn.. sa Jonny. Nu grät han, jag hörde hans snyfta till.
- Jag kommer, sa jag snabbt och la på.
Jag slängde ner mobilen i axelremsväskan och hängde den över min axel. Jag gick ut från rummet och gick ner för trappan. Jag vinkade till mina kompisar och gick snabbt ut genom dörren från huset.
Jag korsade gräsmattan och började gå på den lilla landsvägen fram till stora vägen. Det var alldeles tyst och stilla där jag gick. Allt var grönt och fint runt omkring mig. Det var träd, några stenar och massa gräs.
"Simon, dö för guds skull inte, snälla.. Du betyder ju allt för mig.." tänkte jag där jag gick. En massa minnen fladdrade förbi i min hjärna. Simon och jag på stranden när hans stora syster fotade oss, han fjantade sig mycket. Dagen då vi blev ihop, festerna som vi gått på ihop och utflykten. Där vi tog hans pappas motorbåt och körde iväg till en liten ö. Vi var där hela dagen. Vi grillade, pratade, skrattade och hade det mysigt.
"tuuut, tuuuuut!" jag rykte till och såg en bil stå och tuta på mig. Jag stod mitt i vägen för bilen. Jag gick snabbt över till sidan och gick vidare.
Jag svängde runt ett hörn och såg bussen komma. Jag började springa mot hållplatsen i paniken. "Jag får inte missa bussen, jag får inte missa bussen, jag får inte missa bussen.." tänkte jag om och om igen. Jag var tillräckligt snabbt så att jag kom fram till hållplatsen i tid. Bussen stannade och jag visade mitt busskort. Jag gick snabbt och satte mig längst bak.
Bussen körde så fort den kunde, men jag tyckte den körde för långsamt. Men till slut så stannade den dumma bussen vid sjukhuset. Jag hoppade snabbt av och gick in i sjukhuset.
- Hej! sa jag och nickade mot receptionisten.
- Hejsan, kommer du hit idag och hälsar på? frågade hon glatt mot mig.
- Ja, jag gör väl det.. sa jag och skyndade därifrån bort mot hissarna. En av hissarna höll på att stängas och jag fick panik, igen. Jag började springa men halkade på det hala golvet. "Ingen bra idé att ha converse här, inte" tänkte jag innan jag slog ändan i golvet.
- Aj! stönade jag fram och tog mig på ändan.
- Hur gick det? Ropade en tjej som kom springande mot mig. Hon sträckte ut handen mot mig och jag tog hennes hand. Jag reste mig upp och sträckte på mig.
- Aj! Sa jag igen, - det gör jätte ont!
- Vart? Frågade hon oroligt.
- På ändan, skrattade jag fram. Då började även hon skratta.
Vi sa hej då och jag tryckte på hiss knappen. Efter en stunds väntande kom hissen och jag gick in och tryckte på våning 4. Dörrarna stängdes och hissen började sakta åka uppåt. Jag tittade mig i spegeln som fanns i hissen. Jag var alldeles blek, vit i ansiktet. Det berodde väl på paniken om jag inte tänkte fel.
Dörrarna öppnades och jag gick ut från hissen och till vänster in genom en dörr. Väl därinne så gick jag rakt fram och svängde sedan till vänster där det var ett rum. Jag öppnade långsamt dörren och gick in, stängde dörren bakom mig och vände mig om mot sängen som fanns i rummet.
Där låg han, min ängel. Han var blek, tunn och såg så ledsen ut. Men när han vände huvudet mot mig så såg han att det var jag och hela hann sken upp. Han log stort och nickade till mig. Jag visste genast att han ville att jag skulle komma fram till sängen.
Jag gick fram och satte mig på en stol bredvid sängen. Vi log mot varandra men sa inget. Till slut lyfte han sin hand och pekade mot bordet bredvid sängen. Där låg ett litet kuvert med en text på. Jag reste mig upp och hämtade det. Jag gick tillbaka till stolen och satte mig ner innan jag läste vad som stod på. ”Till Lara, mitt ljus och min ängel <3 Från din Simon <3” Hela jag kände mig lycklig och tårarna började rinna längs mina kinder. Jag la ner kuvertet i min väska och log stort mot Simon, mitt ljus och min ängel. Han log stort tillbaka och jag böjde mig fram och kysste honom.
Jag såg på honom och kände det, att tiden snart var slut. Han skulle ej finnas mer, mitt ljus och min ängel. Det kom genast nya tårar och jag kände mig tom, så tom. Jag skulle aldrig få träffa honom något mer efter detta, aldrig någonsin. Eller jo, i vårt egna lilla land skulle vi träffas när vi lämnat jorden. I ”La Angel Landia” som vi kallade vår dröm plats, den skulle alltid finnas i mina tankar och jag visste att han skulle åka dit på en gång efter att han lämnat jorden.
- Jag älskar dig, min ängel och mitt ljus, sa Simon plötsligt och tog min hand. Jag kramade hans hand och log tillbaks.
- Jag älskar dig med, min ängel och mitt ljus, Sa jag till honom och kände tårarna kom igen i en ny flod.
- Din tårar bildar många floder i ”La Angel Landia”, sa Simon och log mot mig.
- Ja, många floder du kan simma i, sa jag och log tillbaks mot honom.
Han log mot mig tillbaks och slöt sedan ögonen. Han låg helt stilla med sin hand i min. Jag kände mig hjälplös, kunde inget göra. Jag kunde inte göra så att han vart frisk, jag kunde inte göra så att han levde en minut, en timme, en dag, en vecka, en månad eller ett år till. Jag kunde inget göra, jag var helt hjälplös.
- Du är värd allt, det vet du va? sa Simon plötsligt och tittade på mig.
- Nej, de har jag aldrig vetat. Och nej, jag är inte värd allt i världen. Men det är där i mot du, min vän, sa jag tyst och log stort mot honom.
- Lara! Stäng igen munnen innan du säger något dumt! Sa han och log retsamt mot mig.
- Dumt?! Skulle lilla oskyldiga jag säga något dumt? Sa jag med en sockersöt röst och såg så söt ut som jag bara kunde.
- Du är knäpp, min vän, sa han till mig och log.
- Nej, bara lite hög på Simon, sa jag och skrattade. Han skrattade med mig och log sedan stort mot mig.
- Du och din humor, det kommer jag i alla fall sakna enormt mycket, sa han och log mot mig.
- Jag kommer sakna dig, sa jag och kände mina tårar rinna igen.
- Hur många floder ska du skapa? Sa Simon och skrattade.
- Vet inte, hundra vore kanske bra? Sa jag och skrattade.
- Gud va många floder jag ska bada i då! Sa han retsamt och skrattade.
- En för varje dag! Sa jag och skrattade jag med.
Han tystnade och tittade upp i taket. Han bara låg där och tittade upp i taket, sa inget eller tittade på mig, bara upp i taket stilla.
- Simon, de är väl inte dags än? Sa jag med panik i rösten.
- Jo, jag tror det. Sa han och log mot mig.
- Nej, inte än, jag vill… mer hann jag inte säga för han la ett finger över mina läppar och log mot mig.
- Vi ses snart igen, sa han och log mot mig. Han slöt ögon och låg stilla.
- Nej, nej, nej! Sa jag tyst och greps av panik. Hela jag var verkligen tom just nu. Han var borta i ”La Angel Landia” nu och hade det underbart.
Jag reste mig sakta upp från stolen och började långsamt gå mot dörren för att hämta en sjuksköterska eller en doktor. Jag öppnade dörren och såg Jonny stå där och titta vettskrämt på mig. Jag tog ett steg ut i korridoren och Jonny sprang fram till mig. Jag föll ihop och han fångade mig. Jag hade svimmat. Inte dött, bara svimmat som vanligt. Varför dog jag inte? Då hade jag kunnat följa med honom… </3

----

Nu får ni gärna kommentera och säga vad ni tycker om den. Bra eller dålig? För lång eller för kort? Tråkig eller rolig? Ja, säg vad just du tycker om den! :)